Idag är en sådan där jävla skitdag. Jag vill krypa ner under täcket och gömmar mig för evigt. Ingenting känns värt. Jag gråter fast jag inte vill, jag gråter för att jag är ledsen för att jag känner mig ensamast i världen och inte är värd ett skit. Men mest gråter jag för att jag är arg, jag är arg på vestibuliten, arg på samhället och arg för att just jag skulle få den här skiten. Känner att allt är orättvist, känner mig okvinnlig pga den ständiga jävla smärtan i mitt underliv. Ledsen för att det inte finns något "riktigt" botemedel, att allt är ett jävla experiment och att man får prova allt och hoppas på att det funkar. Hoppas på att man kommer bli frisk, hoppas på att man kommer få en bra, smärtfri månad igen. Lever på hoppet och förlitar sig på sin tro om att det inte alltid kommer vara såhär. Känner mig besviken över att jag inte kan ta det bättre, besviken på att jag blir helt förbannat skitledsen så fort jag tänker på sex. Ledsen för att valet inte är mitt. Ledsen för att jag inte längre kan ta beslutet själv, att jag inte har något att säga till om, jag får bara inte. Kan inte. Men jag bara vill. Vill kunna ta för mig och bestämma över mitt eget kön, det är bortrövat från mig. Min egen kvinnlighet och mitt eget underliv är inte längre mitt. De ägs av en smärta som inte går att önska bort, en smärta som tar månader, år, decennier att bli av med om man har otur. Finns inget som lindrar och inget som hjälper. Alla är på semester, ingen kan hjälpa mig. De är borta och njuter av livet medans jag sitter här och förbarmar mitt. Känner känslor jag inte vill känna. Smärtan kommer inte gå över fören jag accepterar min fucking jävla vestibulit och ser det som är så underbart bortom sjukdomen. Det som är bra med sjukdomen och vad jag kommer lära mig av den när jag väl blivit av med den. Allt underbart sex, som jag valt SJÄLV hur det ska gå till utan något som hindrar mig. Hur mycket mer jag kommer uppskatta livet utan alla begränsningar och hur detta kommer vara en av de värsta delarna av mitt liv. Jag har känt så förut, att saker aldrig någonsin kommer bli bra. Det bidrog till mycket värre tankar och självdesturktivt beteende än detta gör. Jag kommer ta mig ut ur dimman men jag är rädd för hur lång tid det kommer ta. Hur många gånger jag kommer känna mig överlycklig i mina dagar fri från smärta för att sedan få ytterligare en dålig period. Men jag hoppas och tror att jag kommer kolla tillbaka på detta inlägget om några år och känna en otrolig lättnad över att jag tog mig ur det. Men idag är inte en sådan dag. Detta är en dag då jag hatar allt och vill skita i allt och bara lägga mig i sängen och hoppas att jag försvinner till en magisk värld långt bort från denna där det inte finns någon smärta eller sjukdom. Den världen känns lika långt bort som till månen, resan kommer bli skakig och det kommer hända saker som orsakar panik men när jag väl tar det där första steget på månen och känner hur tyngdlösheten får mig att studsa fram över marken. Mjukt, underbart och som om inget någonsin kan ta ner mig på jorden igen. Då kommer jag vara evigt tacksam.
Ett lättat hjärta
Personligt KommenteraIdag är en sådan där jävla skitdag. Jag vill krypa ner under täcket och gömmar mig för evigt. Ingenting känns värt. Jag gråter fast jag inte vill, jag gråter för att jag är ledsen för att jag känner mig ensamast i världen och inte är värd ett skit. Men mest gråter jag för att jag är arg, jag är arg på vestibuliten, arg på samhället och arg för att just jag skulle få den här skiten. Känner att allt är orättvist, känner mig okvinnlig pga den ständiga jävla smärtan i mitt underliv. Ledsen för att det inte finns något "riktigt" botemedel, att allt är ett jävla experiment och att man får prova allt och hoppas på att det funkar. Hoppas på att man kommer bli frisk, hoppas på att man kommer få en bra, smärtfri månad igen. Lever på hoppet och förlitar sig på sin tro om att det inte alltid kommer vara såhär. Känner mig besviken över att jag inte kan ta det bättre, besviken på att jag blir helt förbannat skitledsen så fort jag tänker på sex. Ledsen för att valet inte är mitt. Ledsen för att jag inte längre kan ta beslutet själv, att jag inte har något att säga till om, jag får bara inte. Kan inte. Men jag bara vill. Vill kunna ta för mig och bestämma över mitt eget kön, det är bortrövat från mig. Min egen kvinnlighet och mitt eget underliv är inte längre mitt. De ägs av en smärta som inte går att önska bort, en smärta som tar månader, år, decennier att bli av med om man har otur. Finns inget som lindrar och inget som hjälper. Alla är på semester, ingen kan hjälpa mig. De är borta och njuter av livet medans jag sitter här och förbarmar mitt. Känner känslor jag inte vill känna. Smärtan kommer inte gå över fören jag accepterar min fucking jävla vestibulit och ser det som är så underbart bortom sjukdomen. Det som är bra med sjukdomen och vad jag kommer lära mig av den när jag väl blivit av med den. Allt underbart sex, som jag valt SJÄLV hur det ska gå till utan något som hindrar mig. Hur mycket mer jag kommer uppskatta livet utan alla begränsningar och hur detta kommer vara en av de värsta delarna av mitt liv. Jag har känt så förut, att saker aldrig någonsin kommer bli bra. Det bidrog till mycket värre tankar och självdesturktivt beteende än detta gör. Jag kommer ta mig ut ur dimman men jag är rädd för hur lång tid det kommer ta. Hur många gånger jag kommer känna mig överlycklig i mina dagar fri från smärta för att sedan få ytterligare en dålig period. Men jag hoppas och tror att jag kommer kolla tillbaka på detta inlägget om några år och känna en otrolig lättnad över att jag tog mig ur det. Men idag är inte en sådan dag. Detta är en dag då jag hatar allt och vill skita i allt och bara lägga mig i sängen och hoppas att jag försvinner till en magisk värld långt bort från denna där det inte finns någon smärta eller sjukdom. Den världen känns lika långt bort som till månen, resan kommer bli skakig och det kommer hända saker som orsakar panik men när jag väl tar det där första steget på månen och känner hur tyngdlösheten får mig att studsa fram över marken. Mjukt, underbart och som om inget någonsin kan ta ner mig på jorden igen. Då kommer jag vara evigt tacksam.